Minneskort

Jag har frågat min kompis Christer om inte han kommer ihåg vad stället i Milano hette och vart det låg, där vi köpte delar till våra Vespor nån gång runt tjugohundra. Ingen av oss hade nåt minne. Men så kom ett kort. Christer hade sparat och nu hittat ett visitkort från Centromoto Parpinelli och skickat det till mig. Kudos! Butiken finns kvar men verkar ha lämnat plåtvesporna bakom sig och kör nyare grejer, precis som jag.


Ivrig att hitta en bild på min gamla Vespa 50, innan den gick till en annan ägare förra sommaren, zappade jag runt bland mapparna i datorn. Kunde inte tänka mig att jag slängt bilderna. Till slut hittade jag fotot. Vespan såg finare ut på kortet än jag mindes den i verkligheten! Idag hade jag nog behållt den. Men jag har haft roligare med min LX 50, så det var nog inte dumt med ett byte ändå. Och man kan ju alltid skaffa en ny. Gammal.

Lyssna på: Jon Spencer Blues Explosion"Point of View" (Plastic Fang, 2002)

Flickr

Det är vinter. Rejäl vinter och närmare 20 minus. Ute knarrar snön under skorna och jag funderar över hur det skulle vara att köra nu. Eftersom jag hade varken moppe eller Vespa när jag var tonåring leker jag med tanken på att sladda lite i snön. Larvigt kanske? Eller kul!

Inne igen drömmer jag om sommaren med hjälp av nätet. Flickr är som en resekatalog utan en massa fjantiga säljtexter. Det är ju bilderna man vill se iallafall. Jag söker på Vespa och platser jag besökt, exempelvis Milano. Läser in mig själv i några av bilderna. Många föredrar att fota sina Vespor uppställda på platser de fattat tycke för. Jag förstår precis hur fotografen tänkt. Bilden ovanför den här texten tog jag sensommaren 2008. Min Vespa såg extra fin ut där jag parkerat den i Bönan utanför Gävle. Om någon såg den på Flickr skulle de fatta precis. Jag kanske ska lägga ut den där också.

Milano

Träffade Göran och Annika idag, på strålande humör! Om några veckor går deras flyttlass. Till Milano. Denna underbara stad. Där har jag druckit vansinnigt gott kaffe, blivit tagen för italienare och fått mig en grappa jag sent ska minnas.

Man får alltid anledning att prata Vespa! Jag berättade om när jag och min kompis Christer letade gata upp och ner efter en återförsäljare av Vespadelar, i Milanos utkanter av stan. Vi hittade till slut stället, som en kil inslagen mellan de intilligande affärerna. Där jobbade en fin liten farbror, som inte kunde ett ord italienska. Vi var inte bättre. Utan kunskaper i italienska var vi utelämnade till papper och penna. Jag gestikulerade (som vanligt när jag pratar) och Christer ritade. Farbrorn sprang fram och tillbaka mellan lagret och kassan. Skrattade roat åt oss. Vi fick precis allt vi ville ha från det pedantiskt ordnade lagret. Fabrorn hade grym koll.

Nu har jag och min fru blivit inbjudna till Milano. Lätt att det blir en resa dit i vår! Om farbrorn jobbar kvar hoppas jag att han har en hjälm åt mig. Den här gången vet jag iaf att det heter "casco". Milano. Denna underbara stad.